För någon månad sedan deltog jag i två poddar om funktionsnedsättning. Det var både märkligt och mäktigt. Under mina värsta perioder av smärta, var viljan att berätta det som höll mig kvar. Att inse att jag nu är på en plats där jag har en röst – är omskakande.

Den ena podden är ett slags sommarprat om hur jag utbildade mig utan fungerande händer. Ett decennium av smärta och själadödande regelverk nedkokat till 35 minuter. Om hur det är att fylla 17 i en kropp som faller sönder. Om hur det är att vara sjuk på fel sätt och inte passa in i systemet. Om hur det är att vilja så otroligt mycket men inte kunna uttrycka det. Om hur det är att vara så maktlös att dina ord inte spelar roll.

Jag skrev manuset sporadiskt över sommaren. Många pauser blev det; dels för att händerna värkte, dels för att jag började gråta när jag tvingade mig själv att minnas saker jag inte ville minnas. Men det märkligaste var att jag faktiskt hade börjat glömma. Jag var tvungen att fråga mamma och pappa om detaljer. Det är väl ett slags friskhetstecken, att jag inte ideligen går runt och tänker på när det var som värst…

Att skapa sommarpratet var inte bara plågsamt – det var skönt också. Skönt att äntligen få dela med mig av min historia och göra någonting meningsfullt av det. Skönt att kunna blicka tillbaka och inse att jag inte är på samma plats längre. Speciellt skönt var det eftersom jag tog civilingenjörsexamen i somras! Jag skrev mitt masterarbete om social hållbarhet via öppna musikscener i Stockholm. Passande nog lyckades jag väva in tre låtar av människor jag har lärt känna på dessa scener i min berättelse. Sommarpratet blev ett snyggt sätt att sluta cirkeln på.

I den andra podden blev jag och Anna Quarnström intervjuade om funktionshinderspolitik. Jag hade sån magknip på morgonen. I sommarpratet hade jag ju full kontroll över vad jag sa och hur jag sa det. Jag kunde förbereda exakta formuleringar, och om det blev fel var det bara att ta om. Men här hade jag inget manus att ty mig till.

Och jag ville så gärna göra ämnet rättvisa. Funktionshinderspolitik diskuteras sällan, och många det berör kan heller inte föra sin egen talan – jag har själv varit en av dem. Nu när jag hade möjligheten ville jag därför göra det optimalt! Jag ville belysa vilket system många i Sverige måste kämpa med dagligen. Då ville jag inte formulera mig otydligt eller tråkigt eller i efterhand ångra att jag inte tog upp någonting.

Jag försökte intala mig själv att jag inte kunde göra det perfekt – det var ändå första gången. Det var tillräckligt att vara med, lyfta frågan och göra det hyfsat. Nervositeten släppte något när jag väl var på plats och träffade de andra som skulle delta. Det var fint att lära känna den andra intervjupersonen, Anna, som lever med nedsatt syn och hörsel. Även om vi inte har samma funktionshinder har vi ändå stött på liknande problem. Just när vi började bli bekväma och bjuda på oss själva, var dock tiden slut. Jag tror vi sade våra klokaste ord precis när mikrofonerna stängdes av.

När poddarna väl släpptes kom nervositeten ånyo. Men hittills har responsen uteslutande varit fin! Jag är så tacksam över alla som har tagit sig tid att lyssna, eller till och med skickat ett litet meddelande om att de blev berörda. Det finns inget finare än att någon tar dina ord på allvar. Min förhoppning med dessa poddar är att någon ska förstå, och föra det vidare. Så att någon, nån dag, kan få den hjälp jag behövde.

Sommarpratet: https://open.spotify.com/episode/5qqpYjr1QR6vRdiuh4awpH?si=deGW98jvRIm9fPV7GlhYPQ

Intervjun: https://open.spotify.com/episode/673pP3oz4woLLs7wLnYcMM?si=MC4d2cp4RQGZupXEI7OcRw