Visby – rosornas stad på de hundra kyrkornas ö. Det märks att Visby en gång var Nordens enda medeltida storstad. Husen och gatunätet bär på en historia som man sällan skådar i resten av Sverige – snarare nere på kontinenten.
Gammeldags gatunät
Stadsutformningen är medeltida, med slingriga, smala gator formade utefter terrängen. Det är en hisnande tanke att grunden till gatan man traskar på lades för 800 år sedan. På den tiden anlades inga lättöverskådliga rutnät, utan gatorna fick lov att anpassa sig till markförhållandena. Det oregelbundna mönstret ger staden karaktär – den har som en egen vilja. Detta är en stad som inte går att klistra på vilken mark som helst, utan den kunde bara bli såhär just här.
Trottoarerna är kullerstenensbelagda, vilket är charmigt för ögat men ack så ocharmigt för fötterna. Lyckligtvis är det de mest barmhärtiga av kullerstenar (inte italienska åbäken). Därutöver saknas ganska ofta trottoar, så man tvingas gå på själva bilvägen (även den kullerstensbelagd). Finns det väl en trottoar händer det att den endast är en halv meter bred. Turligt nog är det sparsamt med bilar under sommarmånaderna.
Härliga hus
De flesta gator kantas av pittoreska småhus. Dörrarna är dekorerade med sirliga detaljer och fasaderna pryds av meterhöga rosor i rött, skärt och gult. Sammantaget ger det ett bedårande intryck! Till min lycka stötte jag även på korsvirkeshus. Jag blev så till mig att jag tvingade en vän att ta bild på mig och huset (han var inte lika entusiastisk).
Längs med Strandgatan finns några av Visbys äldsta byggnader. Här stoltserar medeltida packhus (ett slags posthus som packade paket och förvarade varor). Pampigast är Liljehornska huset med sina 28 meter och sju våningar (bild till höger). Byggåret är daterat till omkring 1234. Därmed är det norra Europas högsta bevarade packhus från 1200-talet. Makalöst att människor kunde bygga sådana mäktiga byggnader för nästan tusen år sedan!
Katedralen
En ännu mäktigare byggnad från 1200-talet är Maria-katedralen. Kyrkan stod färdig år 1225; därmed firade hon sin 800:e födelsedag i år. Maria-katedralen är en av Gotlands 92 kyrkor som byggdes under medeltiden (före 1350) och som fortfarande är i bruk. Jag hade inte klagat om jag hade spenderat hela min vistelse i Visby inuti katedralen. Fönstren i färgat glas, med bjärta färger och barnsliga former, kan förtrolla en i timmar. Det fanns även en bonad på Jesus med en regnbåge över hjärtat som håller en bok med orden “Var inte rädd”.
Ovanför bänkraderna hade kyrkan hängt upp 1000 fredsduvor målade av barn. En slags salighet infann sig i mig när jag satt där under installationen och tänkte på fred. Ljuset föll in från fönstrena så att duvorna glimrade av magi i luften. Jag ställde mig sedan upp för att kolla närmre på hur barnen hade utsmyckat pappersduvorna. De flesta var färglagda eller hade ord som ”fred” och ”solidaritet”. Så blickade jag upp mot en duva där det stod ”yxi… kaxi… kolme… sauna”. Vid närmare eftertanke – vad är egentligen mer fredligt än KAJ?
Glad i glass!
Vid hamnen fanns Glassmagasinet – en glasskiosk med över 100 smaker! Läget vid vattnet tillsammans med det vackra vädret gjorde att det myllrade av folk inne i butiken. Lyckligtvis hade de gott om personal och ett kösystem med nummerlappar som var så effektivt att jag knappt hann tänka på vilka smaker jag ville ha innan det var min tur.
Något överväldigad av utbudet, hasplade jag ur mig ”blodapelsin och saffran med honung.” Det visade sig vara en utmärkt smakkombination! Glassen var krämig och smakade himmelskt gott under den gassande solen. Två kulor för 80 kr var dock ett rent rån… Dessutom var själva rånet för smalt, vilket gjorde att glassen inte rann ner till botten. Sista biten blev därför enbart rån, vilket inte är smaken man vill lämna med.
Vill staden vara fin, får fötterna lida pin…
Sammantaget är Visby en alldeles förtjusande stad – rent estetiskt. Här finns ingen brist på charmiga hus rik på historia. Tyvärr är kombinationen kullerstenar och kuperad terräng beklaglig för värkande fötter. Dessutom kräver majoriteten av butikerna och restaurangerna att man kan ta sig upp för ett par trappsteg – vilket gör dem otillgängliga för rullstolsbundna.
Som litet barn minns jag att jag älskade kullerstenar. Jag tyckte att alla gator borde ha dem, för de gav en så mysig känsla. Denna tanke försvann när jag som fjortonåring skadade fötterna. När du kämpar dig uppför en brant, kullerstensbelagd backe och har så ont att du inte kan ta in skönheten runtomkring dig, vill du inget hellre än att jämna allt till marken med platt asfalt. Jag begriper alltjämt att det vore en oproportionerlig reaktion. Stadens karaktär och historiska kontext skulle omintengöras. Men ändå. Det är synd att det ska vara så besvärligt att vara rörelsehindrad i städer där historien gör sig påmind.
Wendela Elsa 
Lämna en kommentar